Dödsdans.
vardag /
2013-10-28 / 23:06:32
Det var inte som om hon inte försökt. Hon hade stått där, bredvid honom, följt med honom och satt sig bredvid honom. Hon hade lutat sig fram och stilla mumlat; ”vi måste prata.”
Hon hade sedan slurrigt och simpelt förklarat att hon hade en lust, och frågat om han hade samma glöd inom sig för henne? Och deras kyss hade betytt ja, men vad betydde harklingen efteråt?
Hon hade gått, osäker på sig själv och lycklig för den stillade hungern. Han hade kommit ut men inte följt efter, och hon kände sig ensam.
Men han kom fram och markerade henne som sin vid ett tillfälle som hon aldrig skulle glömma. Kanske var det bättre än kyssen - hon visste åtminstonde att han var avundsjuk, och i detta fall var det bara bra. Hon behövde att han hade mod, om hon skulle våga.
För det mesta var hon bara rädd. Rädd för vad hon kunde tyckas göra i framtiden. Rädd för hjärtat hon kanske skulle bryta itu. Hon tyckte att hon var en hemsk människa, medan hennes vänner försäkrade sig om att han skulle vara glad om han fick henne. Men han skulle vara glad om hon glömde honom och gick vidare.
Så nu satt hon bara där, med en stirrig blick och kände tyngden lägga sig över sitt sinne. Hon gjorde alltid samma sak när det blev för intimt och då hon insåg att hon hade kraften att skada någon annan. Så hon slöt sig in och tog bort allt hon kände - om hon inte kände någonting så kunde hon inte dra in honom i dödsdansen hon så ofta lurat män in i.
Hon hade sedan slurrigt och simpelt förklarat att hon hade en lust, och frågat om han hade samma glöd inom sig för henne? Och deras kyss hade betytt ja, men vad betydde harklingen efteråt?
Hon hade gått, osäker på sig själv och lycklig för den stillade hungern. Han hade kommit ut men inte följt efter, och hon kände sig ensam.
Men han kom fram och markerade henne som sin vid ett tillfälle som hon aldrig skulle glömma. Kanske var det bättre än kyssen - hon visste åtminstonde att han var avundsjuk, och i detta fall var det bara bra. Hon behövde att han hade mod, om hon skulle våga.
För det mesta var hon bara rädd. Rädd för vad hon kunde tyckas göra i framtiden. Rädd för hjärtat hon kanske skulle bryta itu. Hon tyckte att hon var en hemsk människa, medan hennes vänner försäkrade sig om att han skulle vara glad om han fick henne. Men han skulle vara glad om hon glömde honom och gick vidare.
Så nu satt hon bara där, med en stirrig blick och kände tyngden lägga sig över sitt sinne. Hon gjorde alltid samma sak när det blev för intimt och då hon insåg att hon hade kraften att skada någon annan. Så hon slöt sig in och tog bort allt hon kände - om hon inte kände någonting så kunde hon inte dra in honom i dödsdansen hon så ofta lurat män in i.
Kommentarer
Trackback